Man tänker så mycket

Man tänker så mycket när man drabbas av en sjukdom som är allvarlig,

Man tänker på allt man upplevt och allt man har gjort och allt man skulle ha gjort...

Jag gläds åt vårt liv som Gunnar och jag har, minns med glädje den dagen vi sa ja ,till varandra i Pingstkyrkan i Jönköping 1982.

Det var tänkt att det skulle bli så och det blev så den regniga lördagen den 12 Juni 1982.

Sedan dröjde det några år innan vi kunde med glädje adoptera Patrik från Polen , han var då 3.5 år när han kom till oss. Det var en mäktig händelse.

Det dröjde ett tag tills vi fick ta hand om Emmanuel som behövde ett familje hem som 4 åring , han var välkommen till oss, och där har han varit ända tills nu när han flyttat hemifrån nu i 20-årsåldern.

Emmanuel jobbar idag med Barn som har Autism i särskolan.Han är och kommer alltid vara en del av vår familj,han stöttar idag Patrik på helgerna på ett fint sätt.

                                            

                                            Gunnar             Patrik                Emmanuel

                                             

Detta är roligt att tänka på allt man har gjort tillsammans och att tiden går så fort , nu är de ut flugna båda två.

Det är ju det som är det naturliga , eller hur? Sentimentalt ... nej det är så det skall vara...generationerna skiftar...nu är det vi som är förebilder för barn och syskonbarn.  Förebilder för vår generation.


Patrik och Emmanuel är det bästa som hänt oss de tillhör vårt liv.


Autismen har varit jobbig för Patrik i sin uppväxt och än idag, han fick sin diagnos när han var 13 år. diagnosen fick han nere i Göteborg på speciallist sjukhuset där.
Faktiskt var det så att de här i Jönköping hade missat diagnosen under många år.
Smärtsamma tider från skolan och problematik därifrån har gått illa åt vårt familj och främst då , Patrik.
Men Patrik har alltid rest sig upp efter alla bakslag, vi kan nog med all rätt säga att vi har varit och är en kämpande familj som trots det tror på framtiden.

Många barn och ungdomar lider av olika neuropsykiska handikapp,jag vill dela med mig av dessa tankar för att peka på att vi är många familjer som har det så här, vi har detta andra har annat.


Jag tror att allt skall ordna sig till sist på något vis med  de frågor som man går och bär på.


Patrik spelar idag mycket piano och gör egen musik, det är väldigt roligt.
Sedan gör han som jag,tycker om att skriva, Vi är glada för dessa intressen som han har , så det finns något att förgylla dagarna med.
Vi väntar på att Kommunen skall ordna någon form av sysselsättning som kanske kan leda till ett arbete.
det viktigaste är att Patrik får trivas och må bra.


Det var tankarna idag

Kram Marie-Louise